Sången som jag hatar

Du snurrar runt dig sjlv som I en ofrivillig dans.
Du blundar som slagen av panik.
Sen ser du rakt igenom mig som om jag inte fanns.
Viskar fram nt som var tnkt att bli ett skrik.
Sen frsker du va tapper, du suckar och du ler.
Sger: «Det r vl s det mste bli».
Men sen hller du andan och s gr det inte mer
Och s faller du och allting r frbi.
Och det r trarna jag hatar som faller tungt med dig.
Fr vi vet bda vad de innebr.
Att I dem ska en saknad dpas efter dig och mig
Och det skoningslsa faktum att ibland s bara slutar man vara kr.
Sen frsker jag frklara med nt torftigt argument.
Nt om att: «Allt har blivit s tamt, tillrttalagt.
Nu knns vi mest som vnner. Jag vet inte vad som hnt.
Det kallas tvivel har nn listig jvel sagt.»
Och din himmelsbla blick r brustet, sndergrtet rd Och du skriker till mig «Jag kommer aldrig bli din vn!
Jag nskar att vi aldrig mtts. Jag nskar att du var dd!
Jag vill aldrig mera trffa dig igen!»
Och det r orden som jag hatar. Fr jag vet hur rtt du har.
Du gr sen finns du inte lngre till.
Och en doft I mina lakan ska va allt du lmnar kvar.
Fr att pminna mig kalla ntter
Om att jag gjorde precis tvrtemot vad jag vill.