Dialog mellan älskande, del x

Jaha, dåvar det dags igen. Det händer ju sålätt.
Vi är inlåsta i ensamhet påkrogens toalett.
Jag anar vad ni tänker nu att här vankas romantik.
Men icke här ska det bli gräl och gråt och höga skrik.
Min vän när du är nykter är du söt och snäll och pryd
men tänk att efter tre-fyra bärs ja, dåbyter du attityd.
Och från att vara stillsam och tillbakadraget mild
går du till att vråla, jag är vacker, fri och vild.
Jag värnar om din frihet men inser du det hyckleri
det innebär att vara alkoholbaserat fri.
Tro inte att jag inte hör din välförklädda pik.
Med skitfint språk och sammetstunga framför du din kritik.
Men skippa insinuationerna och är det nåt du vill
ja kära du, har du nåt påhjärtat är det bara att säga till.
Nej, säg inget! Jag gissar! Ja, nu tror jag att jag vet.
Du gnäller för du inte har min fulla uppmärksamhet.
Jaså, tror du jag är svartsjuk? Låt oss uttrycka det milt.
Sen vi kom hit till Nefertiti har du flirtat vilt.
Skrattat gällt och flamsat som ifall du var femton år
och försökt att spänna åt push-upen ett steg längre än det går.
Nyss stod du och drog Killing-vitsar med en broilergrabb
och fnittra som en fjortis till hans plumpa lumparflabb.
Jamen tacka svarte fan för att jag pratar med andra män
när du säger: Jag går och köper bärs. Blir borta en timme och sen
såhittar jag dig i baren med ett Barbie-plagiat.
Storögdbystad blond med IQ som en tennsoldat.
Såkom inte till mig och snacka skit om hyckleri.
Ta först en titt i spegeln din Lars Demian-wannabe.
Tycker du jag gör mig till? Ja, det stämmer nog ibland.
Jag låtsas gilla våra långa promenader hand i hand.
Jag skrattar åt din farsas skämt, jag sjunger för din mor
och spelar fascinerad av din IT-kunnige lillebror.
Jag bär dig när du blivit för full att gåpåegna ben
när jag helst av allt vill dumpa dig i närmsta rännesten.
Fy fan för alla de gånger jag varit till lags och svurit tyst
när du skäggstubbig och bakfyllssvettig tiggt om att bli kysst.
Fy fan för när du säger: Du skulle va sexig som blond.
Din rökförgiftade andedräkt, ditt förbannade morgonstånd.
Fy fan för att försörja dig när du supit dig pank.
För dina skitiga kallingar och dina strumpors stank.
Jamen vad tror du jag gillar ditt umgänge under din fjorton dagars mens?
Vad tror du jag gillar din rökhosta och din förbannade impotens?
Ditt eviga tjat om din tinnitus? Din noja att bli döv?
Eller att sova sked med dig och med din Godzilla-röv?
Dina gropiga lår! Ditt fjuniga hår! Dina hängtuttar! Ditt skägg!
Att diskutera med dig är som att tala till en vägg.
Nu tittar du tyst ner i golvet. Du har tårar i ögonvrån.
En vakt drar upp dörren och skriker: Vi har stängt. Stick för fan härifrån!
Jag hör du suckar när vi går. Du snyftar lite grand.
Men när vi stannar vi vår trappuppgång dågriper du plötsligt min hand.
Jag ser pådig. Jag ser pådig. Jag vaknar och jag minns.
Trots alla hårda ord är du det finaste som finns.
Och såskyndar vi upp för trapporna och ligger med varann.
Och ett och tu och tre ser hur all osämja försvann.
Sen blir det lite mera gråt och förlåt! Förlåt! Förlåt!
Såtar vi ett skumbad med levande ljus och klassisk musik efteråt.
Sen svär vi att va vänner vid en blodröd solluppgång.
Åtminstone tills vi går ut tillsammans nästa gång.