Buren av loppor

Jag kisar upp mot solen men finner ingen värme
En kyla har i min lekamen funnit en boning och gjort den stel
Ej finner jag svaret i dess strålar, på varför min hud är fläckad av märken
Mörkare än jorden som vi plöjt, som gett oss liv
Och månen skänker ingen kyla, fast jag tillber den i natten
Demoner har i mitt inre släppt lös en eld
När jag gråter ut min ångest och skriker ut min ilska
Följer en hosta färgad utav blod
Genom krig och slag har tusentals dött
Med och mot den här som stoppats vid muren
Men den förgörande kraft som människan bär
Är i ynkedom ställd mot den som av loppor är buren
För de som gömmer sig väntar banemän tre
En är redan ibland dem, den tärande svälten
Den andra bultar på porten, med vapen i sårad hand
Stucken av den tredje som snart skall falla från himlen
Ur de döda stiger döden
Ty av luft och vindars kraft
Driven ut mot havets slut
Förd av vågor in mot hamn, ej en hand mot rodret, ej en fot mot land
På bryggan endast råttor som maniskt ilar fram