Kronblad

Som kronblad
Det allra yttersta på min skapelses krona
Det enda jag verkligt lämmen kvar
När lekamen min återgår till jord
Som en vän jag aldrig lärde känna
En dröm som borde varit sann
Som aldrig kände solens värme
Ett ljus som aldrig riktigt brann
Så på ett kronblad
La vi dej att vila
Du hann aldrig vara vår
Nu åter hos moder jord
Och det gör mej ödmjuk
Lamslagen
Både sömnsjuk och klarvaken
Som en mirtall efter en skogsbrand
Står jag naken