Höstmåne

Det var en gång en kvinna och en man
som länge hade drömt om ett barn.
Men när barnet aldrig kom,
såtröstade sej dom:
«Vår familj får nog vänta ett tag.
Familjen får nog vänta ett tag.»
Dom längta' till att fåbli mor och far;
alla barn kläder som dom hade spar’t…
Dom försökte flera år,
det blev alltid som igår.
«Men vår tur kommer nog snart.
Ja, vår tur kommer nog snart.»
Såen dag äntligen
var det nåt som hade hänt.
Hon gick till läkaren,
det var som hon hade känt:
Hon var med barn.
Hon sprang såfort att tårarna rann.
Nu skulle hon berätta för sin man,
men ett brev var allt hon såg
från han som i bäcken låg:
«Det är bäst att du hittar någon annan.
Jag önskar att du hittar nån som kan.
Ja, det är bäst att du hittar någon annan.
Jag önskar att du hittar nån som kan.»