Balladen om bonden och djävulen

Och djävulen satt vid bondens bädd
Han sade: Hej bonde! Är du rädd, i din ungdom?
Ack nej, sade bonden. Herre kär!
Det finns ingenting att frukta här i min ungdom.
Fast visst är jag ängslig då och då.
Och vet ni vad det beror sig på? I min ungdom.
Ack, kärleken gör mig gammal och tung.
Men hustru min är både lätt och ung i sin ungdom.
Det finnes så mången ung fager svenn.
Ack herre, vad jag avundas dem, deras ungdom.
Och alla de svenn vid herrans namn,
Det jagas så efter min hustrus famn, i sin ungdom.
Hur gammal, sa fan, är hustru din?
Är hon som ett nyligen tappat vin, i sin ungdom?
Och du som en knotig och vresig ek
Och hon som en lilja färdig för smek, i sin ungdom?
Ack ja, sade bonden, nog är det så.
Men hjälp mig att tukta min hustru då, i min ungdom.
Hej bonde, sa fan, sälj mig din själ
För sedan skall allting gå dig väl, i dn ungdom.
Hej bonde, sa fan, här har du en ring
Och den skall du ha på långfingret kring, i din ungdom.
Och när hon så ligger i din bädd
Skall fingret ditt vara med ringen klädd, i sin ungdom.
Och hur hon sen bönfaller dig och ber
Kan hon aldrig vara otrogen mer, i sin ungdom.
Nåväl, sade bonden, ta hit, kör till!
Och gör med min själ vad fan du vill, i min ungdom.
Sen vaknade bonden, raljeri.
Vad tror du han hade sitt finger i? I sin ungdom.
Medborgare, ge mig ett ärligt svar.
Tror du att den bonden har ringen kvar, i sin ungdom?